Semestertankar

 

Fredagen den 20:e juli och åtrets sista sommarsemesterdag.  Den gick fort, otroligt fort, trots föresatsen att inte planera någonting. Och det har jag inter gjort. Jag planerade varken lätt förkylning eller ryggskott. Men det kom ändå. Ska inte klaga, nämner det bara som en bekräftelse på att saker händer oavsett om vi planerar eller inte. Hade jag planerat något så hade jag stoppat in en utetemperatur på cirka 22 grader vilket hade fått inomhustemperaturen att sakta sjunka. Hade också planerat för ett rent och fint badvatten, fritt från alger för både människor och djur.

 

Varmt är det, men det är bara förnamnet, och jag vet många som bara njuter av denna otroliga värme samtidigt som vi är ännu fler, om jag inte tror helt fel, som bara ber om fler moln på himlen, regndagar och klar och hög höstluft. Sådan där som gör att man bara vill sitta på en stubbe i skogen och andas en hel dag. Men den kommer. Allting har sin tid och just nu är det hett i Sverige och det tjafsas om vems fel det är och varför inte resurser finns för släckningsarbete av de många platser i landet som härjas av bränder. Att det finns klantarsel som inte fattar att det är ren idioti att tända en grill eller att slänga ut en fimp genom bilrutan är väl ingen nyhet. Man (läs jag) tror väl att klantarslen borde förstå. Men klantarsel kommer alltid att finnas.

 

Nog om värmen, mer om ledigheten. Det är fantastiskt att ha förmånen att få vara ledig. Att känna att man kan koppla bort sitt jobb och ägna sig åt att läsa böcker, sova, promenera, bada ( imån av algfritt vatten) prata tills klockan är alldeles för mycket på natten för att det inte gör något, man har ingen tid att passa dagen efter. Semester är en underbar rättighet. Den ger tid för återhämtning, för tankar, för funderingar och för nya upptäckter. Jag har upptäckt en hel del under dessa tre veckor. Trivsamma saker och jobbiga saker, precis som livet är i stort- trevligt och jobbigt.

Att gå mot höst kan kännas jobbigt. Vet det är en bit dit men är semestern slut så känns det som sommaren på något sätt är över. Även och det bara är mitten av juli och termometern visar trettio grader. Förra året började min semester nu och då hade jag inte riktigt tyckt det var sommar innan dess. Sommar är för mig alltså förknippat med ledighet och en önskan vore då en mycket längre sommar. Tänk om någon en dag sa, "Du, Grattis! Du har vunnit årets sommarlov, du får vara ledig i nio veckor"(eller vad ett sommarlov nu är. Det var så länge sedan så det har nog ändrat sig men jag tror att det på min tid var t o m tio veckor). "Det enda du behöver göra för att få ut ditt sommarlov är att gå till kyrkan och sjunga Den blomstertid nu kommer och sedan käka en glass, sen är lovet ditt." Någon frågade mig för ett par dagar sedan vad jag skulle göra om jag hade en begränsad tid kvar attleva. Det var bara förmulerat så, ingenting om sjukdomar, olyckor aller annat elände utan bara ett sätt att få tankarna att gå igång. 

En del saker kom jag på direkt såsom att läsa, lukta på blommor, äta smultron. Bada i kallt och klart vatten och tvätta mig med en sådan där saltvattentvål som fanns förr. Fullfölja kommande bok och skriva en till som finns inom mig. Men det där med sommarlov tänkte jag inte på då. Naturligtvis skulle jag ordna mig ett sommarlov. På nio månader skulle jag nog hinna få med ett påsklov också, tack så mycket. Men att bli liten igen det vill jag inte. Inte tillbaka till skolåldern. Jag vill ha mitt sommarlov som vuxen. Som den femtiotreåring jag nu är, eller i värsta fall kan jag vänta ett tag, det funkar det med. Hösten känns lite lockande i alla fall tycker jag. Min andra bok kommer att publiceras, jag ska få tillbaka känsel i min högerhand och planer på att besöka bokmässan tillsammans med nära vän och författarkollega kommer att vara ljuspunkter när den mörka tiden kommer.  Sen ska jag sitta på en stubbe i skogen och andas!


Nu ska jag lägga mig bredvid sommarens bästa köp, en bordsfläkt, och läsa en bra bok. En fördel med denna hetta är att man kan ligga på sin säng med gott samvete, det är inte hälsosamt ute.

Njut av sommaren som är kvar och dröm om höstluften!

Mimmi

Ett år som kom bort

Jag är femtiotvå år! Jo jag kom på det för ett tag sedan när någon frågade vad jag skulle fylla snart. ”Äh, jo det måste väl vara..äh...” Antagligen såg jag lätt korkad ut för jag hade faktiskt ingen aning. Hur gammal är jag, egentligen. Old enough, för vad? Jo jag tror faktiskt att jag gått ett helt år och trott att jag varit femtiotre. Har nog sagt det ett flertal gånger och ojat mig över det ändå flera gånger för det låter så himla gammalt.  

Femtiofyra och femtiofem låter bättre, men femtiotre, hu. Och så har jag då i princip missat ett helt år då jag ”bara” är femtiotvå. Suck.  Alltså, jag har ju egentligen inte missat det bara levt det som en åldrad femtiotreåring istället för en rapp femtiotvååring. Under året som kom bort har jag trots viss förvirring gjort en hel del. Jag har givit ut en bok, något av det roligaste jag någonsin gjort. Jag har varit runt på marknader och sålt den. Den har givit mig en massa nya bekantskaper och fått mig att se nya platser, utmana rädslor och att prata i radio. En bra grej det där med boken. En kul grej.  

Under det förlorade året har jag även gjort drömtydningar, deltagit i medicinsk yoga, abladerat mitt hjärta, tappat en betydelsefull vänskap, bytt bil, utökat hushållet från två till fyra, blivit lurad i internethandeln, startat ett företag, läst en massa böcker och skrivit en till, upptäckt nya sidor hos mig själv (och andra), odlat solrosor och smultron, sagt ja, sagt nej och framförallt sagt ifrån. Mycket kan man göra under ett förlorat år och mer än så har det varit.

Nu sitter jag på balkongen, ett ställe där mycket av det förlorade året tillbringats och konstaterar alltså återigen att jag bara är femtiotvå år. I en hel vecka till är jag femtiotvå år.  

Har just svalt en glass, antagligen den första som femtiotvååring, som femtiotreåring har det nog slunkit ner några stycken. Balkongen är en fenomenalt bra plats för funderingar efter kl 13.10 på dagen. Efter 13.10 har nämligen solen förflyttat sig så pass mycket att jag får skugga i mitt hörn. 13.10 kan man dock fortfarande få viss solstrålning på benen, och fräknarna utökas, men efter några minuter räcker skuggområdet till hela kroppen och man kan lyssna på Sommar i P 1 utan risk för brännskador. Vädret är inte nådigt nu, sommar sen i början av maj, vinter fram tills dess och våren existerade inte. Kan årstiderna liksom jag tappat bort något? Det är brunt och torrt överallt och slakterierna har köer för alla djur som måste slaktas till följd av bete/foderbrist. Måste då berätta om något som för mig känns märkligt. Åkte förbi en vad jag tror nyanlagd bit gräsmatta idag där vattenspridaren stod på och gräset var frodigt och grönt...kikade och hoppades att slangen till bevattningen var dragen från sjön men så verkade det inte. Var och en gör antagligen vad den vill med sitt vatten ut egen brunn men en blick på ängarna runt omkring fick mig ändå att tänka på snedfördelningen av jordens resurser och då inte bara när det gäller vatten. Tiden och världen och är ur led och som Strindberg sa, ”Det är synd om människorna.” 

”Livet är numer för viktigt för att inte tas på allvar!” Det var en mening som en vän skrev för ganska länge sedan sa han. Men den är väl alltigenom aktuell. Inte ska man gå och vara allvarlig hela tiden? 

Men ska man kunna ta dagen som den kommer, leva livet, göra det vi drömmer om, då måste vi ha ett allvar bakom annars blir det nog bara pannkaka av alltihopa. Ja de med vattenspridaren kanske klarar sig en del gör ju alltid det. Vi har förstått livet men inte lärt oss det, eller är det tvärtom om, vi har lärt oss livet men inget förstått?  När man som jag är femtiotvåår då funderar man en hel del och så är man vad någon för ett tag sedan kallade mig, lite av en Svaj-Maja, man är lite upp och ner. En hel vecka har jag nu på mig att vara femtiotvå år och det är tur jag har semester då jag har en förlorad jul, en förlorad påsk, en förlorad midsommar och mycket annat att ta igen. Men jag tror jag skippar storhelgerna, det är inte de som är det viktiga i livet. Och det gör ingen skillnad om jag käkar jordgubbar och stekt strömming som femtiotvååring eller femtiotreåring eller vilken ålder jag har när Sverige slår Schweiz i fotboll  eller när jag promenerar med en god vän i Norrköping och tittar på ankor och blir irriterad på oljud från drönare som förföljer oss, då har åldern ingen betydelse.  

Inte heller är det någon som bryr sig om ifall hon som badar i det klara sköna vattnet är femtiotvå år eller femtiotre. Det som är viktigt är att hon får göra det, att hon vill göra det och att hon kan göra det. Hon får vara med.

Semestertankar från

Mimmi (än så länge ”bara” 52)


Instruktioner och elefanter

Idag har jag varit på magnetröntgen. Jag gillar inte det där, att bli inskickad i ett rör, ligga stilla och vara tyst. En snäll, stor och vänlig man såg min vånda och visade mig att det minsann var ett hål på andra sidan tunneln...det är antagligen där man ser ljuset. Nå, lite lättad blev jag som vid tidigare besök försedd med öronproppar, hörselskydd, landstingets lilla gröna samt en mössa i papp att samla ihop allt hår i. När jag tidigare gjort denna undersökning har det tagit dryga timmen och knappa timmen. Idag, sa den vänlige mannen, skulle det ta bara trettio, kanske tjugo minuter. Ok, trettio minuter är ettusenåttahundra sekunder. En klapp på armen och de lämnade mig för att åka in i tunneln. ”Nu börjar vi” hördes i lurarna och jag började räkna, ”en elefant, två elefanter, tre elefanter...”  

Precis när jag nått sexhundra elefanter och jag funderade på hur alla dessa skulle få plats på röntgenavdelningen, ja det var där jag föreställde mig att de klev in i takt med att jag räknade, hördes återigen några ord i lurarna. ”Vi är klara nu.” ”Va, det där var ju bara tio minuter?” ”Ja exakt, på sekunden faktiskt.” Dagens slutsats nummer 1: Jag har en fantastisk tidsuppfattning. På väg därifrån gladdes jag åt att endast en arbetsdag återstår innan mina tre veckors semester och jag undrade hur många elefanter det var dit.

Hemkommen hade jag fått hem min nätdörr som ska låta mig ha balkongdörren öppen utan att små djur kommer in och större djur kommer ut. I beskrivningen hade jag läst att den var ”lätt att montera då allt följer med”. Ja allt då utom såg, vinkelhake, gummiklubba, mattknivar samt TÅLAMOD. Jag packade upp, samlade ihop mig, läste instruktionen och kräktes nästan. Jag klarar inte instruktioner, möjligtvis om den består av fyra bilder och två meningar men när det är massor med bilder och sida upp och ner med text då tar det stopp, jag kan inte ta in det som står. Svor lätt över den lätta monteringen och bad om hjälp och det kommer jag få, på lördag av sandad kvinna utan rött hår. Jo jag skyller lite på mitt röda går att jag blir arg, frustrerad och tokig när jag inte kan själv. Blä. Nå, jag hade även köpt en persienn för att slippa stekas av sol vid matlagning och disk på eftermiddagarna då solen fullkomligt öser in i mitt kök. Enkelt, två fästen skulle skruvas upp och så ”hänger” man dit den. Skruvandet gick bra, balanserades på två köksstolar, dock lätt svettig denna varma kväll.   

Ok, man kan skruva fel också, eller precis rätt om man vill pricka in de två sakerna som finns på den där mackapären där liksom snörena löper. Prickar man (läs jag) så går det liksom inte att spärra den i fast läge. Men om man är försiktig, om man inte drar så hårt? Men jag vill inte ha det så, vill inte ha det halvbra, vill inte behöva vara försiktig. Jag vill det ska vara rätt, vill att det ska vara hållbart. Inte någon jäkla konstgjord andning. Jag lyckades få persiennen att sitta uppe tills jag skulle släppa ner själva det som ska täcka fönstret då rasade alltihopa och även det pyttelilla tålamod jag hade kvar, samt diverse blommor, lampor och annat. Dagens slutsats nummer 2: Jag kan inte själv.  Snäll och lugn kvinna utan rött hår kommer förbarma sig även över persiennen.

Tror verkligen att det är dags nu, dags för den där semestern och vänta, just nu är det sextiofyratusenåttahundranittioåtta elefanter tills det ringer ut för den, för semestern!

Lugn och fin!

Mimmi

Söndag....igen

Jag är ju ingen söndagsvän. Har skrivit om det ett flertal gånger så det är ett ämne som ligger mig, ja inte varmt om hjärtat, men det ligger i mitt hjärta.....och i min hjärna. Jag började ogilla söndagar redan som barn och under årens lopp har orsakerna växlat men grundbulten består, söndagar står för uppbrott. Ska fortsätta jobba för en bättre söndagskänsla och kanske ska jag ta tag i det ordentligt. Skriva, inte bara små blogginlägg om det utan en hel bok, gräva i det rejält och se till att få det ur mig. Nå bok två är på förlaget och bok tre skulle vänta tänkte jag, ett bra tag. Men finurligt nog har min hjärna samt det där hjärtat redan börjat måla upp ett tredje äventyr för kvinnorna Aina och Lotta så jag får väl känna mig besegrad av kreativiteten och ta tag i det, men inte riktigt än. Vet ju att förlaget kommer att kräva en del av mig de kommande månaderna i framställningen av bok två så jag ska försöka hejda mig...fast några rader, det gör ju inget. Boken om söndagar får nog däremot vänta eller kan kanske Aina och Lotta hjälpa mig med de där söndagshjärn (och hjärt-) spökena?

Den här helgen, som varit lugn och trivsam i gott sällskap, innehåller i princip två söndagar, igår och idag. Vet att det var lördag igår men känslan var söndag och så en till på det, grattis Mimmi. Att se Sverige få stryk av Tyskland med tio sekunder kvar av fotbollsmatchen kändes väl så där. Det var väl himla dumt och vad jag har förstått måste vi nu slå Mexico med två mål på onsdag, har jag rätt? Känn ingen press grabbar  ;-) Sedan måste antagligen Nordkorea (här kommer nu en rättelse denna måndagsmorgon när jag blivit upplyst om att det är Sydkorea som är med och lirar...jo det var ju det där med intresset och kunskapen, förlåt till Sydkorea i a f och tack till uppmärksam läsare 😉)och göra ett visst resultat mot Tyskland? fast så långt räcker inte mina fotbollskunskaper, eller mitt intresse.

Vad gör jag då denna dubbelsöndag? Jo, jag funderar förstås, djupt och mycket på kommande vecka och så läser jag en bok på balkongen, en bok som jag fått av en vän. Han har själv skrivit den och det är roligt att läsa av någon man faktiskt träffat. Sedan gör jag, om än omedvetet, en planering för kommande vecka i huvudet. Det är sista arbetsveckan innan tre veckors semester och mycket ska falla på plats. Sedan finns det privata delar som måste ges utrymme och alltihopa ska rymmas på ynkliga etthundratjugo timmar....En av dessa timmar ska jag ligga blick stilla utrustad med öronproppar och hörselskydd. Åh, jag gillar verkligen inte såna där röntgenapparater när man ska köras in i en trång grej och ligga där länge. Men farbror doktorn, ja han är väl inte jättefarbror men doktor i alla fall, vill jag ska magnetfotas i ryggen igen då det fortfarande gör ont där och i benet trots operationen hösten 2016. Den här gången tänker jag inte ta med mig musik, det ombads jag göra första gången en sån här undersökning skulle göras och jag valde med omsorg för att senare upptäcka att jag faktiskt inte hörde mer än ett par takter, resten var bara ett starkt oväsen, bortkastat val alltså. Annat som planeras i huvudet är semestern. Planeras så att inget ska finnas planerat. Känn på den, Fångadagenvarningdeluxe!

Jag slår ihop min blogg, märker att jag inte skämtat så där vansinnigt mycket och skyller på söndagen. Lutar mig tillbaka på balkongen med min väns bok och försöker intala mig att söndagar, jo de är ju bara en dag som vilken som helst!

Lev väl!

Mimmi


e-nerv-erande

 

Har i flera månader, sen i januari, lidit av en rad fingrar som inget känner. Någon kanske sa till dom, ”Ah, var inte så känsliga.” Kan man då lida av nåt som inte känns? Jo, ja, alltså dom har ingen känsel men de gör ont och framför allt så sover dom. En djup och tryggsömn som inte det högsta alarm kan få fart på. Trodde kanske att när vi ställde om till sommartid, då skulle dom vakna upp och sträcka på sig. Men nej! Jag sträcker på dom, tänjer, stretchar, masserar och skäller men det hjälper föga. Har naturligtvis sökt för det och fått en preliminärdiagnos (eget ord tror jag), karpaltunnelsyndrom. Eller man kan uttrycka det som, ”Godnatt, jag är din medianusnerv och jag har kommit i kläm.” Trots läkare och arbetsterapeuts övertygelse så ska ändå en nervtest göras, en så kallad GMA-test, remiss skickad i april och sen fem månaders väntetid, jösses. Nå, jag sade omgående att ett litet återbud och jag kommer på stört. Idag hände det, plötsligt händer det,  och vips så fick jag hastigt och inte alls olustigt infinna mig på neurofysiologiska kliniken bara några timmar senare. Tur man fortfarande har en japansk racerbil om än mindre,  Hu(a)rry sviker inte.

För att göra denna test ska man vara biomedicinsk analytiker. Ja alltså inte jag ska vara det utan den som utför den. Hon var en trevlig biomedicinsk analytiker med tålamod. Jag är nämligen väldigt nyfiken av mig när saker är nya och jag hade ju en mängd funderingar och frågor som hon snällt svarade på under den timme som hon gav mig stötar i olika styrkor i fingrar och armbågar. Smärtstyrkan var väl mellan tatuering och rejäl date med elstängsel, alltså inte så jättefarligt. 

Värre var det med mjölken. Jo jag har ju börjat återuppta en ungdomssyssla, jag dricker kaffe, och köpte då en espresso fast beställde fel och fick en cappuccino vilken innehåller mjölk. Blä för mjölk och blä för att spilla det i Hu(a)rry. Nå, den piggade i alla fall upp mig på resan hem för adrenalinet stiger ju lite av spilld mjölk som förresten inte är något alls att gråta över.

 

Funderade ju under resan samtidigt som jag lyssnade på talbok om den där kvinnan som tappat minnet. Hon tror det är 1998 och hon är relativt nygift och väntar sitt första barn. I verkligheten är det 2008, hon har fött tre barn och ligger i skilsmässa. Nervkittlande tanke, nervös tanke. Tänk om alla runt omkring dig vetat vad du gjort de senaste tio åren men du själv inte har en aning. Antagligen har jag nämnt boken tidigare (men det har jag glömt) men i sånt fall är den värd att nämnas igen, ”En annan Alice”. Fast nu funderade jag inte bara på det när jag åkte E4:an fram idag utan även på det där med våra nerver. Mina armar och händer for och hoppade av stötarna och det hade de även gjort om jag varit medvetslös sa hon, inget man kan styra över. Lät bli att påpeka att jag faktiskt inte kunnat styra alls om jag nu varit medvetslös. Antagligen  far inte en biomedicinsk analytikers tankar alltid i samma banor som en funderande rödtopps. Ibland fick hon ta i rejält och trycka hårt för en del nerver ligger djupare än andra sa hon. Jo nog är jag djup ibland, som ett kommunalgrävt dike ungefär. Men då gjorde det faktiskt lite ont och jag funderade där på hemvägen om det vore  bättre att ha nerverna utan på kroppen, det brukar man ju säga att man har? Men då funderade jag på det där med att folk går en på nerverna och insåg att det faktiskt finns såna som skulle traska fram och tillbaka över mig för att göra det, gå mig på nerverna alltså. Så jag är nog hellre djup.

Nå nu är jag hemma igen och hoppas att nån snäll kirurg om en väntetid till vill skära lite grann i mig så hela jag vaknar till igen. Under tiden ska jag fortsätta vara nyfiken och frågvis och öva på att beställa rätt sorts kaffe. Och i helgen ska jag göra nya boken klar för färd till förlaget. 

Trevlig helg!

Mimmi

Äldre inlägg