Med lust och fägring stor....

Den är här nu! Det är nästan så man skulle kuta runt och sjunga ”Den blomstertid nu kommer” eller hur? Eller kommer förresten?  

Den har ju kommit med dunder och brak. Inte långt efter att den första blåsippan slog ut så blommar syrenhäckar, häggmisplar och idag plockade jag midsommarblomster. Jag klagar inte.  

Det är så vackert så ögonen får tårar och jag vill spara alltihopa i en låda till kommande februari då snön åter ligger tjock i drivor och man huttrande står och skrapar sina bilrutor på morgonen. Tänk att kunna plocka fram lite av det här då!  

Det är inte mer än fyra veckor sedan jag parkerade utanför yogalokalen, mitt framför en STOR snöhög. Våren fullkomligt flög förbi och hämtade hit sommaren på stört.

Med lust och fägring stor då, det ger ju en del att tänka på. En av sakerna jag försöker lära mig är att dela in göromål i M, V och K. Måste, Vill och Kan vara utan. Det gäller att få in så många V i det liv man har som man bara kan. En del M behövs ju också, men ibland går de att skjuta upp lite.  

De behöver inte ske på stört och med rätt förhållning kanske de till och med kan förvandlas till ett V. Livet bör vara lustfyllt, jag tycker på något sätt att man är skyldig sig själv det. De senaste månaderna har jag upptäckt att en hel del faktiskt är K=kan vara utan, så varför uppta sin tid med det?

Just nu nyttjar jag V. Ligger på balkongen, bloggar, lyssnar på fåglar och mår ganska gott. Och visst, det är söndag, och det är fortfarande inte min favoritdag men jag jobbat på den. Tids nog ska alla gamla söndagsspöken få ge vika och jag ska se den som en av de bästa dagarna i veckan.

Njut!

Mimmi

Astrid och jag

Sitter på balkongen. Det är fredagskväll och jag har haft semester idag. En helt ledig dag som tillbringats mest på nämnda balkong med böcker, tidningar, temuggar och så med blommor som planterats. Ett avbrott blev det dock då det idag gick att köpa strömmingsburgare i Valdemarsvik och strömmingsburgare, det missar inte jag 😊. 

Det är en vacker tid nu (fast en hisklig massa pollen som även en ickeallergiker som jag känner av). 

Ikväll är det konsert. Gryts egenutnämnda fågelkör ger Våren, dock inte av Vivaldi, men minst lika vackert. Den här tiden är för mig en Astridtid. Jag känner att jag skulle vilja krypa in i hennes berättelser om Lisa, Britta, Anna och alla de andra i Bullebyn. Jag promenerar och pratar med korna i hagarna och funderar på att gå och köpa ett kilo falukorv, av den bästa. Ja ni som kan er Astrid vet vilken sång jag tänker på.  

Jag skulle även vilja åka ut till Tjorven och hennes kompisar, klättra upp på taket och räcka farbror Melker en spiskrok att hålla sig i. Astrid Lindgren är för mig synonymt med svensk sommar och jag skulle till och med kunna våga mig upp på en häst (om den hade prickar) och ge mig av på rymmen en stund. Ett snack med Dunder Karlsson och Blom skulle säkert berika.

Om man inte är lika barnslig som jag och med glädje läser Astrids böcker som vuxen kan jag rekommendera Maria Langs ”Mördaren ljuger inte ensam” eller Stieg Trenters ”Aldrig Näcken”. Så nära man kan komma svensk sommarkänsla.

Lev väl och njut av tiden nu!

Mimmi

Håll Sverige rent!

 Kampanjen ”Håll Sverige rent” startades i oktober 1983 av Naturvårdsverket och var stort, en jättesatsning. Jag minns deras dekal som jag hade fastklistrad i den lilla båt jag då framförde på de sju haven...eller i alla fall på en mindre bit av Östersjön. Kampanjen lever fortfarande och har utvecklats med olika projekt och utmärkelser. Bra! ...Men...varför kastas det fortfarande en himla massa då? Vi är en upplyst skara människor som vistas utomhus. Vi vet att det tar upp till fem år för en cigarettfimp att försvinna/förmultna i naturen. Det tar upp till tjugo  år för en plastmugg och sexhundra år för en fiskelina. Ett tuggummi behöver cirka tjugo år så jag fattar att man inte ska svälja för många. Naturen är vårt gemensamma vilorum. Det är även arbetsplatsen för en mängd kor, får och andra djur (om de har tur) så varför slänger vi bara där vi står och går?

För mig är naturen den bästa platsen för återhämtning. En klippa vid havet, en blommande äng eller en rofylld skog. Jag behöver naturen, den helar mig och jag delar den gärna med många, både människor och djur men inte med skräp tack. Det är många som tar ansvar, som plockar upp både efter oss själva och andra, eloge till dem (oss). Men att lägga bilder på sociala medier på skräpet och sen gå vidare hjälper föga. Den tid det tar att fota och lägga ut hade varit bättre avsatt till att plocka upp!

Delar med mig av min ”dikt”, visserligen fyra år gammal men ytterst högaktuell. Det finns gott om ”svanar” och annat ovälkommet på våra ängar och promenadvägar!

På gårdagskvällens promenad jag såg,

att en skadad svan på ängen låg.

Djurvän som jag är jag skyndade min fot,

för att på den olyckliga fågelns smärta råda bot.

Men tänk om den stackars fågeln var död,

jag sprang, pulsen ökade, min kind blev röd.

Flera gånger hann jag tänka på,

hur man en svan i framåtstupa sidoläge ska få?

Mun mot mun på en med så lång hals?

Nej det skulle nog inte fungera alls.

Då plötsligt kom där en vind från söder,

lyfte svanen upp ifrån ängens gröder.

Bar den fram och la den vid min  sida,

jag böjde mig ner för att viska "du ska slippa lida".

Då såg jag att fågeln med vita fjädrar på sin häck,

inte var något annat än en sketen plastsäck.

Då svor jag lite och traskade vidare med hast,

inre sjutton gör jag mun mot mun på något av plast ;)

 

Godmorgon och ha en bra dag och var snäll mot naturen man vet aldrig när den behöver hjälp :-) 

Mimmi

Ps det framgår inte av dikten men naturligtvis blev ”svanen” sedermera återvunnen.

Byte eller time out...

 

Igår var jag med en annan person på dennes jobb i syfte att insupa feeling från en annan bransch. Spännande, kul och allt i studiesyfte. Personen jobbar nämligen med sådant som huvudpersonen i min kommande bok gör och då måste man ju kolla lite. Säg inte annat än att jag är grundlig. Sedan är personen i sig en trivsam figur som är lättpratad så det var allt igenom en bra grej. 

Ibland vore det nog bra det där, att se lite annat. Att tassa runt på någon annans arbetsplats för att få uppleva andra saker, att få lite perspektiv på det man själv pysslar med hela dagarna.  

Nu menar jag inte att jag skulle skifta jobb för en dag med en kirurg och byta höftleder eller så. Inte heller skulle jag väl be en av piloterna som flyger runt där uppe att få lov att inta dennes plats en stund,men att få vara med och se lite. Nå, tid för sådant finns inte riktigt i vår stressade värld och flera är vi nog som känner att det räcker att vara borta en dag eller två så får man "sota" för det sedan i form av ändå mera stress.

Har väl kommit till den åldern att jag börjar längta efter pensionen. Ja jag vill inte ett, tu, tre bli pensionär åldersmässigt men tanken på kortare arbetsdagar, eller färre av dom känns mer och mer lockande. Varför försvann det där friåret? Hallå alla politiker, det är val i höst och det är en trött funderare här som gärna vill jobba lite mindre, få mer ledighet, som vill ligga på soffan eller för all del på en filt i gräset och fundera och kika på alla molnfigurerna där uppe.  

Sedan vill jag göra det när jag orkar, när jag fortfarande har fantasi nog att få molnen till att likna både stiliga manliga skådespelare och vackra blommor och gulliga hundar. Jag vill äta min frukost och hinna höra fyra nythetssändningar på radion och slippa använda helgerna till att besöka tvättstugan stup i kvarten. "Sluta jobba då din gnällspik!" tänker säkert någon och det är ju ett alternativ men ett ganska korkat sådant. Jag behöver ju försörja mig, jag vill ju faktiskt både kunna äta, klä mig och kanske ta en resa någonstans på de få lediga stunderna som man nu har. 

Nå, det stundar en sommar ( i alla fall var den på besök i fredags, phu, 25 grader varmt i april och inga löv på träden, märklig känsla) och det stundar semester och det ska bli så skönt. Det är dock några veckor kvar dit (ganska många) så jag jobbar väl på och försöker hinna kika lite på molngubbarna. Jag kan nästan lova  att de innan valet kontaktas av politikerna och börjar formas till en hel del lockande löften där på himlen som sedan blåser bort, alternativt göms bakom något mörkare moln, någon måndag i slutet av september.

Godmorgon!

Mimmi

P.s Kan vara bra att fråga sig själv ibland........

Har jag lösningen eller är jag en del av problemet.....? 😌

Tut tut

Ibland behöver vi göra förändringar i våra liv. Det kan vara i boendet, arbetslivet, utbildningen, i relationer, livsstil eller kanske tankemässigt. Jag är inte direkt så där jättestort fan av förändringar. Jovisst gillar jag när vintern förändras till vår eller när Djurgården ligger under men förändrar ställningen och sedan vinner, men annars. ”Man vet vad man har....o s v.”För en tid sedan insåg jag dock att det nog var rent nödvändigt med en förändring och i detta fallet var det endast materiellt så det borde inte vara så himla svårt. :-[    

Men vissa saker innebär ju en helsikes massa minnen så det var ändå med sorg i hjärtat som jag lämnade den gamla för något nyare. Har man i närmare tjugotusen mil färdats i en Japansk racerbil så hinner det hända en hel del under tiden, livet pågår pararellt med bilens mil (nu var jag riktigt djup där). Den har varit med mig vid separation och vid flytt, både min egen och en fyra stycken andra.  

Den har korsat landet för att se en annan kust en herrans massa gånger. Den har sett mig skratta, den har sett mig gråta, den har åkt båt, den har visat mig stora delar av landet. Den har packats med väskor, matkassar, hundar, katter, kärlek , sorg, ostmackor, glada hjärtan, barn och vuxna och en och annan dröm. Den har kört hit och den har kört dit, den har kört vilse och den har kört fort men aldrig har den kört i diket och aldrig har den svikit mig.  

Nå, allting har sin tid och nu hade den gjort sitt för mig. Något namn fick den aldrig, jag kallade den mest för min Japanska racer. Min trotjänare. Inte lätt då att fylla det tomrummet men ibland dyker de upp de där små godbitarna och jag tror säkert att min nya och jag kommer få en hel del minnen tillsammans.  

Han är ju fortfarande så ung, knappt tre och har inte sprungit så långt, jag tror han kommer orka ett bra tag. Platser som Oskarshamn och Värnamo är redan tänkt att han ska få ta mig till och det ganska snart. 

Som sin föregångare så är även detta en Japansk racer, varför skippa ett vinnande koncept (och förändringen blir ju inte jättestor för hon som är förändringsrädd), men man kan nog säga att det är en lillebror till den storasyster jag tidigare rattat. 

Men visst är det väl ändå ok att namnge något man umgås med dagligen, något man bryr sig om även om det nu endast är materiellt? Jo jag tycker nog det så denna vän har jag därför tänkt döpa. Har klurat och funderat men är inte riktigt klar vilket namn jag ska förära honom (jo det är en han) ännu. Hade en tanke på Harry, mest av praktiska skäl. Ni vet om jag nu skulle köra lite för fort med min nya racer och ordningsmakten skulle stoppa mig och ha synpunkter. Då skulle jag ju faktiskt bara kunna se lite ångerfull ut, blinka bort en och annan tår och helt enkelt säga, ”Oh I’m so sorry, but I’m in a Hu(a)rry!” ;-) 

Imorgon är det fredag så vi rattar mot ledighet, Hu(a)rry och jag  <3 

Tut tut!

Mimmi

Äldre inlägg