Troll och tomma tankar

 

De senaste veckorna har varit en ström av röra. Med lite sjukskrivning i början rullade hjulen allt snabbare och snabbare. Allt har absolut inte varit fel, men det har gått för fort, jag hinner inte med i tanken och tänkande som jag är behöver jag fundera några varv extra när saker blir jobbiga.  Till glädjeämnena hörde ett "hemmahosreportage" för den lokala tidningen som ville skriva om bok nummer två som jag är mitt upp i skrivprocessen med, kul! Artikeln resulterade bland annat i en inbjudan till att medverka på en vårmarknad i Norrköping i mitten av mars. Jag tackade med glädje ja till det och det blir helgen 17-18/3 i Brunnssalongerna i ovan nämnda stad. 

Fick även möjligheten att vara gäst i Lunhronden hos Radio Wix i tisdags för att prata om den kommande boken. Spännande! Aldrig har jag varit radiogäst förut och lite nervös var jag nog för när frågan om vilken fisk jag gillade mest kom visste jag inte namnet på en enda simmande varelse. Stilleståndet var dock kortvarigt och jag fick ur mig "Gös", vilket som tur är ÄR en mycket god fisk. Vill man lyssna på detta program så finns det på webben, Radio Wix och Lunchronden.

Vad ska man då göra för at ta det lite lugnt och hinna tänka, fundera och stundvis grubbla? Yoga, kanske meditation? Jag började ambitiöst i måndags morse då jag visste dagen skulle bli hektisk och kanske hjälpte det lite. Nu är väl själva tanken med yoga att tankar ska kopplas bort så egentligen är det väl fel forum för mig, jag behöver ju tankarna och funderingarna.  För övrigt hann jag inte med det någon mer morgon.....det är bra när det som ska bota stressen inte hinns med....

I den digitala och snabba värld vi lever i blir de riktiga mötena än viktigare, i alla fall för mig. Letade häromdagen efter ett gammalt mejl med bilder jag behövde för ett projekt. Hittade då även ett gammalt, nå allt är relativt men det var nästan tre år gammalt, mejl från en nära vän. Det avslutades med orden, ”Vi måste ses snart, jag vill uppleva dig i verkligheten.” Då liksom nu spred det värme i hjärtat, men även tårar i ögonen. Ibland är ord så vackra och varma.

I helgen ska jag skriva och så ska jag ut i skogen, promenera och försöka tänka ifatt, få in lite tänk i tanken. Det är inte bra med tom tank, jag fungerar bäst fulltankad och kanske möter jag ett troll i skogen där ute.....

Det var en gång en skog så stor,

ett ställe där bara trollen bor.

Där gick en kontorist en kväll,

och tänkte på om hon varit snäll.

Kontoristen grunnade ett slag,,

och kontoristen, jo det var jag.

Hon hade jobbat och kämpat i många dagar så långa,

vänt en massa papper, förfärligt många,

svarat i luren och varit artig som få,

nu var det en befrielse att i skogen få gå.

Plötsligt såg hon bakom en sten ett troll,

att dom bara finns i sagor spelar ingen roll,

för om ni fortsätter läsa ett slag,

ska ni få veta dom finns på riktigt, det lovar jag.

Trollet glodde lite lömskt och plötsligt sa,

"Flytta på dig, här bor ja'"

"Förlåt, javisst, jag ska skynda förbi, 

men säg mig hur kan det så här bli,

att du kommer fram och börjar vandra,

precis som vem som helst, ja som alla andra?"

"Om folk är prilliga, ja inte riktigt kloka,

då vill ja sätta griller i huvudet på dom, få hjärncellerna att koka."

Jag svarade, "Hallå nu var du oförskämd jag kanske inte var här först,

men passa dig, av oss två är jag störst."

Trollet tittade på mig länge och log,

"Ok, du är välkommen till min skog,

För ärligt talat är nog skogen idag din grej,

för när jag studerar dej så slår det mej,

att du är nog inte riktigt klok,

du konverserar med nån som bara finns i en bok."

..............................

Trivsam funderande helg!

Mimmi

I porslinsaffären

Vi har den allihopa, servisen. En del har stora, en del har små, en del har några med socker på (eller i ). Jag har en stor nerpackad i en låda i källaren, en med guldkant, egentligen är det ju den jag borde ha framme, få mer guldkant på tillvaron.

När vi är små har vi till att börja med bara ett par stycken saker i servisen. Man har typ en tallrik och ett par skålar, kanske har man några assietter runt omkring sig, eller så är det bara tallriken och skålarna, i en del fall bara en skål. Åren går och servisen växer. Djupa tallrikar som för  med sig visdom, uppläggningsfat som gärna tar plats och karotter med lock, de lite hemlighetsfulla. Tallrikarna på bordet och i skåpen utökas. De staplas på varandra, trängs, men med lite tur och finurlighet hittar alla sin plats.

En del har typiska Ikeaserviser, ett litet hopplock där vissa delar utgår och ersättningsvaran inte alls stämmer överens, den servisen är ganska vanlig i dessa dagar. En del har handlat dyrare, bara finporslin och de håller så hårt och limmar eventuella sprickor och brister för att inte  visa att servisen inte är komplett längre.

För fem-sex år sedan kraschade mitt porslinsskåp, det föll i golvet. Jag limmade ett tag, slängde en del men tog med varsam hand om de käraste delarna. Efter ett tag söktes nya delar. Att hitta något som passar in i den servis man har är sjutton inte lätt. Plasttallrikar, så kallat engångsporslin har testats men jag fann det bara deprimerande och inte kan det väl vara bra för miljön heller? 

 

Vad gör man då? Jo man kan gå på loppis, fixa second hand. Porslin som varit med ett tag, kanske är lite naggat i kanten, kanske har några sprickor men som kan dela med sig av sina erfarenheter, en tallrik med historia. Den där tallriken kan bli en ny favorit. Kanske står den perioder i skåpet men du vet att den finns där. Den ger dig en trygghet. När en sådan tallrik till sist går sönder helt, att inget lim i världen kan rädda den, det är då man inser att det är lika bra att äta direkt ur kastrullen.

Duka fint idag, det gör inget om porslinet är lite udda....

Mimmi

Tack det är bra så, det är lagom

"Har svårt för ordet lagom men i vissa fall tror jag lagom är ett utmärkt ord, lagomtjockochsmalochätalagommycketavallting...visst det är väl bara att träna lite extra så kan man äta lite mera istället för lagom men det fungerar inte för alla...man måste ju jobba ibland också, tack o lov  Lagom ä faktiskt ett ord som missbrukas annars tycker jag. Hur mycket vill du ha? ”Lite lagom, tack”...”Jag vill ha mer”, ”Jag vill inget ha” eller ”Häll tills det rinner över”, är inga vanliga svar.
Tänk om allt var lagom. Det var lagom kallt på vintern, man tyckte lagom mycket om choklad, man var endast lagom förälskad och man kom ibland lagom i tid till jobbet där man hade lagom med lön eftersom ens utgifter var lagom stora eller små. Nu har jag funderat en lagom stund och tycker inlägget är lagomt långt och lite mer än lagomt tråkigt."

Ovanstående plitade jag ner på facebook för några år sedan, någon morgon när jag var lagom trött och hade lagom gott om tid skulle jag tro. Har omvärderat det där med lagom en hel del sedan dess om jag börjar fundera på det. Och det är ju det jag gör allra mest, funderar. Inte lite, inte lagom utan en himla massa. Är lagom kanske bäst ändå? Den senaste tiden har det inte varit lagom av någonting alls. Det har varit för kallt, för regnigt, för blåsigt, för lite snö, för mycket snö (just nu är det vääääldigt mycket snö här) helt enkelt för mycket väder. I alla fall för mycket olika väder. Men även om man som jag inte gillar det där med snö infinner sig under de snöiga och kalla dagarna en behaglighet i själen. Det blir tyst! Känns nästan som någon skruvat ner volymen på hela utomhus och så blir det ju lite ljusare! Nå, ljusare fortsätter det ju att bli oavsett väder, det hör liksom till tidens gång, en vintermånad kvar, ljuset återvänder och våren gör snart entré. Som komplement till detta underbara allt annat än lagomväder så har det gjort för mycket ont i mig, jag har varit alldeles för trött, sovit alldeles för lite och haft alldeles för mycket att göra. Jag är trött, inte lagom trött utan helt slut. Tänkte att när jag ändå håller på och gnäller så gör jag det rejält, inte lite lagom.Jag må ha övat acceptans en tid, men det finns gränser där, eller inte? Acceptera situationen och gör sen det bästa för dig själv. Vädret accepterar jag, fascineras (och oroas) lite av dess skiftningar. Ont är svårare, ont i kropp och själ. Lögner, ursäkter och bortförklaringar. Acceptera, slå och skrik lite för all del, men finn sen ro på nåt sätt och låt inte ”det” förstöra det som är gott i tillvaron.

Vet att vi är många som är trötta nu, vintern och framför allt mörkret suger musten ur oss och längtan efter den första koppen te på balkongen är stark. Tänk att kunna gå ut och sätta sig, känna den första solen värme en vinterstel och frusen kropp, blunda och lyssna på fåglarna, alla de där som jag fortfarande inte kan namnen på men det gör inte så mycket. Jag kan faktiskt lagom mycket med fåglar. Skata, svan och skäggmes, det klarar men sig en bra bit på.

När jag vaknade den här veckans första arbetsdag trodde jag att det var fredag, sträckte glatt på mig, lagom lycklig över att det snart nalkades sovmorgon. Klev upp och blev ganska omgående nertryckt när radion sattes på och någon pratade om måndagsmorgon. Känslan var inte lite besviken, inte lagom besviken utan förbannad. Varför hade jag inte kunnat få ha min fredagskänsla kvar, jag längtade ju efter min sovmorgon.

Ja man kan inte få allt. Hur skulle det se ut om man kunde plocka om på sina veckodagar precis som man ville? Kanske nån variant av play? Vi kan ju numer se teveprogram lite när vi vill och våra barnbarn kommer aldrig begripa vikten av en tevetablå. Ja alltså spolar vi förbi en måndag och tisdag och får oss närmare helgen men antagligen skulle vi få ångra oss när vi, för att inte rubba hela världsbilden, skulle bli tvungna att ”se ifatt” de dagar vi spolat förbi och det kan man ju tänka sig hur muntert det skulle vara att ta igen alla tisdagar under exempelvis en novembermånad. Även i veckodagarnas fördelning är det nog bra med lagom. Jag tycker helgen är lagom med två dagar men jag skulle gärna ha en annandag helg och sen en fridag, en så kallad efterhelgannandagdag, så att arbetsveckan innehöll onsdag, torsdag och fredag. Det vore lagom.

Nu ska jag njuta alldeles massor mer än lagom mycket av en ledig dag med ett huvud fullt av tankar och funderingar som vill få plats i min nya bok. Om någon undrar hur det går med den om jag har kommit någon bit så kan jag hälsa att jag skrivit lagom mycket i lagom takt. 

Lagom trevlig helg!

Mimmi

Nattliga funderingar

 


Det var länge sedan nu som jag hade en allt igenom urusel natt. Kan inte påstå att jag saknat det. Det är bra mycket mer utvilande, uppiggande och energigivande att ha ögonlocken stängda och kroppen förpassad till sömnens värld. Sen är det ju lite som att gå på bio. Drömmens värld bjuder på nya föreställningar varje natt och jag är säker på att några skulle platsat i Guldbaggegalan igår kväll.Kanske inte publikens pris då eftersom detta oftast är en högst privat visning, kanske inte pris för bästa smalfilm heller då huvudrollsinnehavaren har tittat för djupt i godishyllorna ett tag. Men bästa kvinnliga huvudroll, helt klart. Konkurrensen är minimal och jag spelar mig själv alldeles lysande (ja vi är inte så många i juryn heller).

 Men spelar vi våra roller väl? Är vi våra sanna jag. Ibland lyckas jag nog stå upp för den jag är, om jag nu lyckas komma ihåg det, men ibland blir vi en roll. Vi går in i en karaktär och låter den hjälpa oss igenom något som vårt, då för stunden lilla sanna jag, hade tyckt var för jobbigt. 

Igår var jag Marie-Louise. Jag var på läkarbesök, inget jobbigt eller skrämmande utan ett återbesök efter den andra ablation jag gjorde i hjärtat i höstas. Marie-Louise är en ganska frågande typ. Undrar och vill ha fakta om hur och varför saker och ting är si eller så. Läkaren, en rar kvinna, svarade och förklarade och var i det stora hela nöjd med Marie-Louise men hon tänkte inte låta henne slippa äta medicin, den där Marie-Louise uppfyllde nämligen ett par av de negativa kriterierna varav den ena var att vara kvinna. Inte kunde Mari-Louise säga så mycket om det, där hjälpte ingen annan rollbesättning, ingen idé ens med en audition. 

Vid ett tillfälle igår hade jag velat ikläda mig rollen som arg. Ja många anser och tror nog att vi med röd kalufs är evigt arga men kanske har vi, i a f vissa av oss rödtoppar, svårt att visa den där ilskan utåt, att rikta den mot själva orsaken. Alltså, det som gjorde mig förbannad fick sväljas samtidigt som flera års arbete med att tänka bort blåstes tillbaka ur gömmorna. Arg, Marie-Louise eller Mimmi, var arg, men det visade hon inte. Den rollen kunde hon inte spela.

Nå, natten är snart slut (dock inte funderingarna) och det enda som de senaste timmarna sovit är min ena arm. Ska försöka få armen att idag agera vaken, vem vet framåt lunch kanske den är det enda hos mig som är det. Hunden snarkar tryggt och lugnt i sin bädd och får mig att le. Kanske drömmer hon, kanske är hon Lassie och på väg till Guldbaggegalan.

Godmorgon 😴

Mimmi

Knut

 

Tjugondedag knut, det var det igår. Då ska julen städas undan och plockas ner i lådor och påsar som sen fyller våra förråd. Jag började lite förra helgen. Då åkte de små tomtarna och andra prydnadssaker som varit framme ner i källaren igen. I måndags blev det juldukarnas tur och i fredags ljusstakarnas. Så nu är den puts väck den där julen och vi går mot ljus och vår. En sak har jag dock kvar och det är granen. Ja nu är det inte en silvergran på två meter utan en liten söt rumsgran som blivit av med sitt pynt och nu gömmer sig bakom gardinen i mitt vardagsrumsfönster. Inte kan jag slänga ut den. Den skulle frysa om sin fot direkt och antagligen inte känna sig hemma allls där ute i naturen. När jag köpte den var det en annan kund i butiken som sa att hon köpt en förra (blir nu förrförra) året och den levde fortfarande och hade växt. Ok, den får stå bakom gardinen och växa. Kanske är den nästa år inte längre en rumsgran utan en salongsgran för att året efter det vuxit till sig så den kan tjäna som gran på ett stort torg där glada barn springer runt den. Min gran har en framtid och jag är dess arbetscoach, för en sådan behöver ju nästan alla ha nu för tiden.

Kan man kanske knyta ihop något mer än bara julen när man ändå håller på, ta en stor säck och stoppa ner stress, oro, ångest och det deppiga i den? Sedan tar vi istället fram en stor låda ur vårt outtömliga förråd och fyller den med lycka, lugn och tillfredsställelse. Men hur skulle det se ut? Vi skulle leva i en värld med en massa konstant leende människor som tycker allt är fantastiskt och bara så bra och tolerensen för motgångar skulle sänkas rejält så ett endaste litet sommarmoln på himlen skulle innebära katastrof. Jag tror jag försöker packa mina säckar så här. Två tredjedelar av stress, oro, ångest och deppighet får åka bort ur säcken och sedan får man se till att för sin egen skull fylla på med det där som är glatt och lungt för att få ihop den där blandningen som vi till vardags kallar livet. För inte är väl någons liv en enda dans på rosor?  Träffade en man häromdagen som vid frågan "Hur är det?" svarade med att "Det är bra, det är faktiskt riktigt bra, jag har ingenting att klaga på." Lätt paff blir man efter ett sådant svar men antagligen hade han packat rätt och lätt. Han hade insett att livet inte är ett rosenskimmer och faktiskt accepterat livet. Visst behöver jag en viss del stress i min tillvarao, då jobbar jag på som bäst. Men det får inte bli en överdos som gör att jag glömmer saker och allt blir en belastning. Lagom, det är ett himla bra ord. 

När jag promenerade med vovv på morgonen började detta inlägg formas i huvudet, det gör ofta det när jag är ute och går eller kör bil eller befinner mig långt ifrån en dator. Jag skulle ha önskat mig en liten sekreterare i julklapp. Ja hen hade inte behövt vara pytteliten utan det hade gått bra med en snygg lång man med flinka fingrar också, flinka för att anteckna alltså, inga andra lustiga tankar här nu tack.  

Denne långe eller för all del korte sekreterare skulle konstant finnas bredvid mig. Vid frukosten, vid lunchen, på alla dagens promenader, i bilen, på natten, på semestern, vid spisen, i tvättstugan, fördet är ju i livet allt kommer fram som jag vill skriva ner. "Men ha med dig post-it lappar då", är en kommentar som jag brukar få. Men hur skulle det se ut om jag på E4:an där hastigheten är 120 km/h stannade tvärt för att skriva ner en liten rödtoppsfundering lite så där bara. Nej, en sekreterare, skulle jag ha, en hen vid min sida.

Igår packade jag ihop lite annat i min bostad också, en hel hög med skräp ur skrivbordet. Tänk att det är så jätteenkelt att stoppa ner saker i en låda men att det är så himla, himla svårt att bedömma innan om det ska sättas in i en pärm eller faktiskt direkt slängas. Nå, det blev en del insatt i pärmarna och en jättehög till pappersåtervinningen. Mitt i alltihopa hittade jag ett kvitto. Det är bra att städa ibland ska jag säga. Detta kvitto tillhörde en inte lyckad julklapp jag köpt och nu gömt undan i ett skåp. Men se, nu kan jag nästa gång jag passerar en stad lämna tillbaka den oönskade tingesten och faktiskt få pengar tillbaka, förlängt öppet köp stod det på kvittot, ett vackert ord. Ja jag vet, jag måste passera en stad. Jag har alltså inte handlat lokalt vilket man ju ska och hade jag gjort det, rätt sak hittade jag sedan lokalt, så hade det blivit rätt från början. Man ska inte gå över ån efter vatten och gräset är inte gönare på andra sidan kommungränsen, men det blev ju rätt till slut.

 


Dags att ta tag i denna söndag, se vad som finns nerpackat i  livets säck idag. Kanske hittar jag något undanstoppat och glömt eller så finns där bara en massa vanliga saker såsom söndagskänslan (= depp), matlagning och tvättstuga. Men jag har något i min säck som alltid gör mig leende och det är promenaderna och samvaron med min hund, hon har alltid en plats i min säck, den som jag inte ställer undan. 

Lev väl!

Mimmi

Äldre inlägg