Tjugoandra april


14:e dagen. När jag började detta dagboksskrivande var det ju lite av en test. Vad pysslar man med under fjorton ”håll undan dagar”? Att jag skulle läsa, promenera, kika på blommor, prata med katten och kanske inspireras lite till mer eget bokskrivande var tanken då tiden ju fanns. Tiden har innehållit detta, mina gissningar där var riktiga. Vad jag inte hade adderat i ”planen” var väl ökade medicindoser, oro, ännu mera oro, minimalt med sömn (utom första veckans alla middagslurar), telefonsamtal med vården, flera möten med vården och känslan av ok, vad händer nu?

Känslan av sårbarhet, ensamhet och hjälplöshet inför något man inte kan sätta fingret på och bota med en spruta, plåster eller ett litet piller är frustrerande. Människan är en vetgirig varelse, hon kräver svar och när svaren inte finns kommer ännu mera tankar som föder ännu mera oro.

Att prata om hur man känner, vad man upplever det är inte enkelt, det finns inget svart eller vitt. Den senaste månaden är och har varit en stor gråzon och egentligen sträcker den sig nog längre tillbaka än den här senaste månaden.

Det blev i alla fall ytterligare ett vårdmöte idag och jag kan bara säga tack till alla de rara inom det området, ni är hyllade och det ska ni vara. Nu är tanken halvtidsjobb i fyra dagar och sedan ska det vara som vanligt är tanken. Fast vanligt det blir det nog inte på mycket länge. Tänk vad man kan längta efter att ha det lite som vanligt, att svara att det är skapligt när någon frågar hur man har det.

Tack och Godkväll!

Mimmi

Tjugoförsta april

Trettonde-dagen och den började redan klockan 03.15, jippie! (nå, jag kan sova när jag blir gammal)

Jag har funderat mer på det där angående dofter, lukter. De påverkar ju i alla fall mig och säkert flera med mig, på väldigt många vis. Jag brukar koka en shot på ingefära, citron och honung för att boosta med ibland. Den doften är fantastisk. För ett tag sedan fick jag en duschcreme från ett lokalt hudvårdsproducerande företag, Rosen-Serien. Den krämen hade nästan exakt samma doft och det blev riktigt svårt att låta bli att smaka på den. Tror inte den smakat gott. Tvål i munnen och schampo i näsan är inga höjdargrejer. Sedan finns det otäcka dofter som smakar gott. Typ kokt torsk och Kalles Kaviar, ingen av produkterna väcker väl egentligen mina smaksinnen men smaken gör det direkt. Båda är goda men har en icke tilltalande doft. Sedan finns det det som smakar precis som det luktar. Smultron, blåbär, jordgubbar och surströmming. Det sistnämnda har jag bara smakat ett par gånger och konstaterat att jag tycker det är lika vidrigt som det utför sig att vara och att jag inte kan se anledningen till att äta ruttnad fisk när det är så gott med färsk. Min åsikt. De bästa dofterna, som jag säkert nämnt någon gång förut, är smultron, lindblomma, blommande citron och Gahs saltvattentvål. Jag tror dessa fyra aromer för mig inte är bara en njutning utan de är så mycket minnen förknippade med de dofterna. Sedan finns det läskiga doftminnen också som kan förflytta en till en helt annan plats eller händelse bara genom att försiktigt svepa förbi, hu.

Nå, igår var ju som jag skrev en riktigt rörig dag. Jag nyttjandet landstingsskatt. Munskydd först på läkaren och sen på mig, på nästa instans. Lugnt i väntrum och vi som satt där vara alla klädda i likadana snygga skydd. Kan tillägga att om man har andningsproblem och får på sig ett näs-och munskydd så känns det inte bättre, men det tror jag ni förstår. En man i väntrummet borde för övrigt skaffat sig ett par hörlurar, man stör när man kollar filmer på mobilen med fullt ljud på...

Jag ska inte berätta så mycket om själva sjukhusbesöket, jag är fortfarande otestad för Covid-19 och jag förstår att jag inte är prioriterad men sjuktiden börjar kännas liiite lång nu, passerat en månad. Jag fick bättre hjälp med andningen och grundlig genomgång så jag är nöjd och tacksam för den vård vi ändå har, den finns där.

Men att jag nämner detta ändå har med detta om dofter att göra. Jag hade hela dagen en konstant svag förnimmelse av sprit i näsan och det beror väl på att det spritas så mycket, jösses. Men det är bra, mer sprit i vården. Nå, dofter. Vi som besöker och de som jobbar inom vården är ju nu utrustade med andningsskydd som täcker både näsa och mun. Jag såg en mängd olika varianter med kranar, lyse, luftljud mm. En var så avancerad så jag tyckte den såg ut som en sådan där filmteknik jag fick en jul när jag var liten. Kommer ni ihåg? Som ett ”kameravisir”?där man stoppade in runda pappskivor med småfoton med text till i och sedan tryckte man fram bild för bild och det blev som en rörlig film. Jag avstod och fråga om vi kunde se film....Vi som kom till vården förärades sådana ”vanliga” mun-och nässkydd av papp. När man andas bakom ett sådant med öppen mun, det behöver jag nästan hela tiden just nu, så kommer ens andedräkt ingenstans, det är ju det som är själva grejen. Nå, efter en stund hade jag i tanken snabbt förpassat mig till köket på Bokö där mamma just kokat frukost ägg...jaha tänkte jag, varför börjar jag fundera på det? Efter ytterligare en stund bakom masken så hörde jag min pappa hälla kaffe i den kopp som (nästan) alltid stod på köksbordet, på hans plats. Men det stämde inte riktigt ändå, den här kaffekänslan var lite fadd. En rar sköterska som skulle fixa lite med mig torkade sig i pannan och sa att "Vad varm jag blir bakom den här masken". Vi var nog i samma ålder så hon hade min fulla förståelse. Hon hade också mask i papp fast kraftigare och med luftkran. "Jag förstår det",sa jag. Hon stönade lite och fortsatte sedan. "Jag var ju korkad och ta en kopp till också, ja av kaffet. Och det blir ingen bra lukt här inne. Andedräkten blir jobbig och man tror ingen någonsin skulle vilja ha ett samtal med en mer." Hon log och försvann och jag greppade förnimmelsen av både kaffet, som jag då druckit innan jag åkte samt äggen som varit på min frukostmacka. Min egen, inte allt för roliga andedräkt gav alltså dessa minnen. Fast minnena var det inga fel på. Jag var glad jag inte ätit surströmming och drömde mig bort en stund om hur det varit om frukosten bestått av en tallrik smultron.

 För övrigt kunde jag inte, hur mycket jag än sa till mig själv att låta bli, hjälpa att jag till den mycket unge läkare som gjorde ultraljud på både hjärta och mage ställde frågan om det eventuellt var tvillingar där inne...Lite generat svarade han tyst att, "Det ska vi väl inte tro". Tyst min mun får du socker är ett bra uttryck, ska ta lite mer fasta på det kanske.

När jag släpptes ut och fick åka hem så kom jag hem till Herr Sören. Han hade passat på att göra sig illa i benet när jag första gången på en månad åkt bort .... Rar granne, kollega och vän hade kikat till honom och givit honom mat då jag skulle bli sen hem så hon hade förvarnat om att jag nu var sambo med "Sören Storfot".  Vad min lille kompis varit ute på för äventyr ville han inte berätta men han hade ätit och verkade må gott trots hans olycka. Och han doftade som de flesta dagar nu, helt fantastiskt. Solvarm katt kan jag nog lägga till bland mina favoritdofter. 

Imorgon är dag fjorton och ja det innebär att jag med en rejäl portion tur kan jobba sedan....vi får väl se hur det blir med det.

Sniff, sniff 🌼

Mimmi

Tjugonde april

Tolfte-dagen

Imorse hade Sören och jag ett långt samtal om våren, kärleken och livet i stort. Jag lyssnade och log och jag trodde han skulle anförtro mig något om någon liten kattfröken men då blev han hungrig och ville vi skulle stiga upp. 

Sedan blev resten av dagen rörig och jag nöjer mig nog med att säga Grattis till Björn Skifs som fyller år idag och återkommer imorgon med bättre funderingar. Ja inget fel att tänka på vare sig Sören eller Björn 😉. Inte alls!

Hooked on a feeling då 🎶

Mimmi

Nittonde april

 

Det är knepigt det där med sömnen...lite mer pulver fick jag nog av John Blund igår men jag hade ändå önskat en generösare tilldelning...”Ho ska bare ha och ha...”

Nå det blev en trivsam söndag även om måendet är det samma. Besök och sällskap både på fika, promenad och sill och potatis på balkongen. Det går att ”hålla-undan-umgås” med bra planering. Ett trivsamt avbrott denna elfte dag. Tack  :-) 

Nu undrar jag var Sören tagit vägen. Han fick sin middag och åt den inte (?!?!!) trots att det var favoriten med kalkonsmak. Han försvann ut, antagligen hade han något viktigt att slutföra. Jag får väl gå ut och ropa lite på honom, se om han har tid för käk.

Förresten lyssnade jag på radion i morse, en och en halv timme och ingen nämnde ordet, c-ordet 🙏❤️.

Nu rasslar det i kattluckan så jag ska gå och höra lite med katten hur han haft det denna soliga söndag i april.

Fridens!

Mimmi

Artonde april

Sol, blommor, Ekön, tvätt, prat, fix och en enorm trötthet. Kort sammanfattning av dag nio.

Om tankarna igår var igång på livets teater så var nog denna dags funderingar mer åt hållet att om man nu får en sak som är bra för något, varför ska den då ta kål på något annat. I det här fallet sömnen. Den nya medicinen hjälper, en del, men stjälper annat. Jag var vaken hela dagen igår för jag vet ju, hur gott det än är att sova middag (vilket mitt liv de senaste veckorna till stor del bestått av-dock inte med störd nattsömn)  att det skulle bli lurigt från igår. Alltså upp halv sex, vaken till strax efter midnatt...tog en bra stund att somna och sen ....godmorgon vid halv fem imorse och sen var det kört. Jösses, lite kortison, hur besvärligt kan det bli? Nå jag kämpar på till sen kväll igen och försöker lura John Blund att skänka mig en större dos av hans magiska sovpulver (eller vad det nu var han hade).

Nå, det blev alltså en tidig morgon. Planerade lite för hur jag ska prångla ut mina böcker till köpare när det nu ställs in alla planerade försäljningsaktiviteter. Ska  fundera och planera vidare på det. En morgontur till Ekön där jag förutom att njuta hav och sol träffade på en för mig okänd katt. Kattfröken var vänlig och pratsam och vi snackade lite och hon bad mig följa med för att kika på något. Med viss tvekan följde jag efter, orolig att hon skulle fått en kull ungar som jag då skulle bli tvungen att ta hem, då ihop med mamman och Sören skulle få bli styvfar. Jo mina tankar går iväg långt ibland. Nu var det inga kattungar utan en harunge. Så ledsamt och jag fick torka några tårar medan mina ord till katten var en blandning av, vad dumt och vad duktigt och håll dig till råttor.

Melodikryss, grejade inte sista frågan. Någon som lyssnade och har ett svar? Blommorna på balkongen är rara och löjtnantshjärtat nedanför har slagit ut och nejlikroten är på god väg. Ny granne håller på att flytta in över mig och jag måste säga att det där med att hålla distansen inte är något som alla har greppat. Fick säga till flera gånger, be dem backa. Hur svårt kan det vara? Jo antagligen jättesvårt. Man kan faktiskt prata med stort mellanrum, så det så.

Nu är jag ruskigt trött men ska strunta i det, försöka komma på vad jag är hungrig på och sedan se på Stjärnornas stjärna, ett program jag uppskattar.

Efter hand godnatt! 😴

Mimmi

Äldre inlägg